Men det visste hon inte då

Att hon, bara ett par minuter senare efter det att bilden togs, skulle ligga pladask på den leriga marken och sprattla, svära samt jämra sig.

Hundungarna var ute och gick i den nyregnade och hala skogen med sin matte och då dom tyckte hon gick som en sölkorv drog dom lite väl häftigt och typiskt just då och där som det råkade ligga en nedfallen gren över stigen och, ja . . . 

Så gick det som det gick.

Hon ramlade handlöst och tog emot sig med den högra sidan där arm och axel fick ta den värsta smällen.

Aj, gjorde ont i inte bara i arm och axel, nej hela kroppen ömmade.

Hon linkade, ganska lerig, vidare och hem där hon fick stoppa både kläder och sig i vasken.

Ömmade hela aftonen, men hon tänkte att "det ger sig nog till i morgon".

Gjorde det inte - natten var ond.

Så, följande morgon ringer hon vårdcentralen för tips och råd.

Samtalet resulterar i att hon efter några timmar får komma till mottagningen där hon blir undersökt och sedan vidaresänd upp till det stora sjukhusets röntgenavdelning då läkaren på vårdcentralen inte kunde utesluta en spricka.

Hon far modstulen upp dit och ber samtidigt till alla högre makter och till Robert Lind i Kramfors att det inte ska vara något av allvarligare art då hon har alltför mycket roligheter runt knuten och kan absolut INTE vara disabled just nu (när nu det är lämpligt kan man ju undra - typ aldrig).

Röntgas, väntar, väntar och ned på akutortopeden och till slut.

Yes, inget av och inga sprickor - bara mjukdelsskadad.

Så, nu knaprar hon piller av smärtsillande art och ser framtiden an med tillförsikt trots att det är meckigt med påklädning, lyft och ja i princip rörelser.

Men vad gör väl det, det går ju snart över.

Nu är hon glad.

Och fatta vad tacksam hon är över vår snabba, fina sjukvård och alla vänliga människor som vigt sina liv att hjälpa oss ynklingar som kommer på besök ibland.

Säger som Mona - jag gillar att betala skatt och faktiskt är det inte lite fränt också.

Firade med att gå på en lugn, fin och hiskeligt dimmig promenad längs havsbandet där det inte fanns några nedfallna träd på min väg.

Sen hann hon inget mer den dagen, då den tog liksom slut.

Men det kommer nya.

Kramelikram