tisdag 28 oktober 2014

Santa Maria

Där fick hon så hon teg och trilla omkull.

Jeflarsanamma vilken käftsmäll det var dådå.

Feber, halsont, öronvärk, snuva, hosta, nästäppa, andningsproblem, pip och svid i luftrören, onda bihålor och värk i kroppen - ja name it och hon hade det.

Och fatta vad jobbigt att få förkylningsblåsor på läpparna så man ser ut som en jäla Hollywoodfru med anktrut - det är då, och endast då, hon är glad att hon är för svag att vistas ute bland folk.

Jajamensann det var en sån där EXTRA ALLT DE LUXE förkylning.

Var typ tjugofem år sedan hon var så in i helfvetes förkylningssjuk - så nu ser hon fram emot tjugofem friska år, för nån rättvisa i bacillfördelningslotteriet måste det ändå vara kan man tycka.

Så vaknade hon i morse och kunde andas och var hyfsat utvilad då hostan inte pågått hela natten, krafsar sig upp ur kojen och får i sig ett glas vatten eftersom hon sover med öppen mun då snuvet liksom stelnar  och täpper till andningsvägarna* och känner sig, nja inte direkt pigg, men det påminner.

Underbart, lite av ett hallelujamoment.

Hon överlevde.

Kaffet smakar och solen skiner.

Traskar ut med mina bästisar på en långsam och stärkande långpromenad i solen och bara njuter.

Nu ser hon fram emot ett snabbt tillfrisknande, för sjuk är inte det minsta kul att vara.



Krafsade ur en av gårdens pumpor i dag och gjorde en Hallowenlykta som ska sprida lite ljus i höstmörkret, för huvva så snabbt mörkt det blev nu då då vi ställt om klockorna.



Godistrollet varnar.


Brukar aldrig använda ordet "äckligt" om något som skall ätas, i min värld säger vi "mindre gott" om man inte tycker om något.
Men vete hunnan om jag inte är nödd och tvungen att använda det första, för  det var INTE  mindre gott, det var vedervärdigt - äc.......
Ni är varnade.

Åhh, vad skönt att vara på banan igen.

Kramelikram på er.


torsdag 23 oktober 2014

Tackar

Och som för att toppa fick jag med mig en baskelusk hem från vår weekendtripp.
En Mc Cold - typ.
Hostar och hackar, halsen och örona kliar, fryser och svettas och ur min långa näsa rinner snuvet i strida strömmar.



Tur inte honjävulen på Edinburghs flygplats tog mina lemsip som jag hade knött ner i väskan, för det är såna jag gått på de senaste två dagarna.

Lite uppiggande "bli glad av" i eftermiddags.

Bakade biskvier, fyllda med en kaffe/chokladcreme, som blev skitfula, men förhoppningsvis så smakar dom bra.

En vacker höstbukett - ibland måste man köpa sig lite blommor.
Baraföratt.

Nu, mera lemsip, sen sova säng säng säng.

Goder Afton


tisdag 21 oktober 2014

Klockan ringer

Det är tidig måndag morgon och det är dags att lämna staden vi för evigt tagit till våra hjärtan.


Vi gör morgontoalett och slår ihop väskorna, går ned och ut från hotellet med destination busshållplatsen.

Ganska mycket folk står det där och allt är i sin ordning, men bussen dröjer en aning.
Den dröjer ytterligare - en ganska lång aning.
Men nuså, där kommer den.
Ombord med allt folk å allt bagage å vissa är lite knöliga med sina väskor så avgången förskjuts en aning.
Nu brummar vi igång och "hjulen på bussen snurrar runt, runt, runt, genom hela staden".
Och, några till ska med.
Nu tittar vi på varandra och grimaserar ogilla.
Några minuter här och några minuter där, nu har det gått för många minuter.
Chuffören gasar dock flitigt på och många aningens för långa minutrar senare så bromsar han in framför avgångshallen.
Vi försöker komma av å det snaraste, men det försöker alla andra också.

Väl inne lubbar vi fram till check in disken som vi ser i fjärran och där det står endast ett par i kö, eller kö kan dom ju såklart inte stå i när dom är ensamma.
Det står alltså endast ett par där, men dom hinner gå innan vi hinner fram för att bilda kö.
Med andan i halsarna kraxar vi fram att vi har jäkla brådis och måste få checka in väskorna bums.
Fick vi inte.
Dom hade stängt nån minut tidigare och vägrade ta våra.
Ja, vi hade liksom inte tid att tjafsa så det var bara att gilla läget och löpa vidare mot boardingen som  vi nu också börjar få bråttom till.

Snabba iväg och fram, men vadnudådå.
En stängd dörr möter oss och vi får snällt vänta tillsammans med massa andra flygsugna människor.
Ingen brådska där inte.
Nu känner jag att jag börjar transpirera och få såna där typ husmorssvallningar.
Så, likt Pandoras ask, öppnar dom porten och vi får som en skock får som ska in på klippning tränga oss in bara för att lina upp i ny kö.

Nu är det security.
Ja ni kan gissa att det var rena julafton för personalen att sätta klorna i oss som kommer med väskor som egentligen skulle blivit incheckade.
 Nu börjar det bli aningens för ont om minutrar för att det ska kännas behagligt, husmorssvallningarna börjar så smått övergå i astmaliknande stötandning och till råga på allt så har vi båda gått och blivit osynliga.

När handbagage, jackor, kroppar och hår är genomsökt och fått tummen upp så ligger väskorna fortfarande kvar och trots våra idoga försök att påkalla nån form av uppmärksamhet från de statsanställda tjänstemännen så syns vi inte.
"Excuse me Sir, can you please take our bags now, we are bording in a couple of minutes ...."
Nä, inte nån respons.
Alltså, en del folk ska inte vara bland folk - typ såna där som är trötta på sina liv och gör allt dom kan för att göra livet surt för andra.
Inte en reaktion, inte en blick, vi finns inte.
Så, efter många långa minuter tar hon, ja det var en stygg honjävul, så min väska och lägger upp den framför mig.

"Open it" säger hon med myndig röst och vet mycket väl att hon i det läget hade kunnat be mig köra en Gangnam Style och jag hade gjort det.
Jag öppnar och hon plockar upp (och rör till) allt som inte får vara där som tex två cl parfym, en hårkräm och vinäger.
Ja, jag är en sån där märklig människa som alltid går in i utländska mataffärer för att titta och köpa kryddor, vinäger oljor och annat gottigt.
Så, vinägern rök och lite annat med.
Gör inget.

Mickes väska då.? ? ?
Ja den ligger kvar där bakom och han får snällt vänta.
Vänta får jag också göra. för nu ska det röntgas igen - jamen jag kan ju ha tolv kilo kokain och lite annat smått å gott i handtaget.
Vi tittar på varann och skakar på huvudena - det här går aldrig.
Min väska är snart klar, Mickes inte ens påbörjad och minutrarna bara går å går å går.
Beslutet tas.

Jag tar mina pinaler och sticker mot boardingen för att varsko läget och Micke ska komma så fort han bara kan.
Så, hon tar och springer allt vad hon kan mot planet.
Nu ser ni nog framför er en hindliknande varelse av Wilma Rudolph typ som snabbt tar sig fram genom de långa gångarna.

Fel, fel, fel.
Verkligheten ser annorlunda ut.
Jag hasspringer med lätt haltande steg då fotledsinflammationen börjar göra sig påmind och med tassarna i klackeskor (hur tänkte hon där då), bagen som hänger runt halsen håller på att strypa mig å rullväskans hjul trilskar å går åt egna håll. 
Svetten lackar, då jag som bröderna Marx i filmen Panik på hotellet, satt på mig alla tjocktröjor plus gröna dunpajen för att frigöra plats i väskan till mer vinäger, ansiktet är inte bara rött utan börjar nu även svullna känner jag.
Och varför, varför ligger alltid ens gate längst bort ?
Ja, jag bara undrar.
Äntligen framme och den gröna/röda michelinfiguren, alltså jag, kan med nöd och näppe häva ur sig.

"My husband, we have to wait he´s still at the security."

Madam, you have to go onboard, säger hon.
Klockan är nu boarding med råge och jag står och tittar ängsligt ned efter gången, ingen Micke i sikte.
Hon upprepar att jag måste gå ombord, samtidigt som hon tar kontakt med planet och berättar att en av de två saknade är där.
Jag uppmanas att välja, stanna eller gå ombord.

Sista halmstrået och ett smutsigt sådant.
"Fifty quid, i have fifty quids" försöker jag, 
Ja, jag vet det var lågt (och för lite, men vafaen det var allt jag hade kvar i den valutan), men vad gör man inte.

Så, det får bli som det blir och som vi (mest Micke) sade innan vi skildes åt vid securityn "åk, om jag inte hinner, en av oss måste ju hem".

Så så blev det.
Jag klev ombord och vi for iväg och Micke blev kvar på Edinburghs flygplats.

Jag kom nån timme senare till Göteborg där jag tog tåget hem och var väl hemma om eftermiddagen.

Micke då ?
Jo, han tog sig till Gbg, men det tog sin lilla tid.
 Flyg till Köpenhamn och vidare med tåg mot Malmö och Gbg och förseningar och trasiga lok och jajustja, det var ju.

MÅNDAG
Soluppgången från planet.
Ps: Vi fick behålla en liten whisky i Mickes väska - alltid något som kärringa sa när hon hitta rävskit i hönshuset.


Scotland levererar

Så har vi fått en ny stad att älska och längta tillbaka till.
EDINBURGH
En fantastisk stad i alla avseenden.
Går liksom inte att med ord återge, så, vi kör en liten bildkavalkad.
(med reservation för dålig bildkvalitet på vissa bilder - telefontagna)


Det gamla vackra slottet på klippan som "vaktar" staden.


Inte utan att jag förstår att fantasin började skena på JK Rowling där hon satt på ett av stadens cafeér och skrev ned dom i form av Harry Potter.


Vart man än går så är det vackra gamla byggnader och trevliga människor.




Pubar.
Vi tappade räkningen, mååånga finns det.


Och nu kan vi bocka av på Scotlandlevererarlistan.

Man med kilt - och trots blåsten höll den sig på plats. 
Men jag vet varför, tyngder i fållen.
Säckpipsmusik, köpte tom en skiva.
Whiskysippande,ja.
Haggisätande, liten portion som var helt ok.
Gillar man pölsa/isterbands mat så funkar det fint.



Vägen till slottet heter The Royal Mile, just för att den är en engelsk mil lång.


Framme vid slottet som är hur häftigt som helst.

Lite som en egen by med massa småhus, torn och salar och gårdar och gångar och avsatser
OCH
Hur i helfvete fick dom upp all denna sten ? 



Nåt som fick mina hundälskande ögon att tåras och längta efter hundungarna mina var den här lilla fina kyrkogården.



Se, så vackert.
Dom har tom egna stenar.



Hundraårsminnet av ett av världshistoriens grymmaste krig, första världskriget hedrades på slottsgården och de scotska soldaterna visade upp sig i tidstypiska kläder.
Notera gasmasken, typ samma skydd som en annan har när hon rengör ugnen.
Inte konstigt folk dog.



Milsvid utsikt från slottet ut över staden.


Väl nere i nya stan (från 1700-talet), passerade vi en sån där tävling av modell Tough Viking ni vet.
Och, om man tittar riktigt noga så kan man se ett pärlband av lila prickar som är på väg upp för berget , vilket fick mig att börja yrsla då det ju är jobbigt nog att gå.


Det kungliga fartyget Britannia som ligger i stan, nåja strax utanför stadskärnan om vi ska vara riktigt petiga, i Leith närmare bestämt.


Också en sån där häftig upplevelse som resulterade i många Aaaa, Oooo, Åhhhhh: n


Bryggan.

Jomen, där blänkte mässingen.




Inte bara mässingen på bryggan var välputsad, nä ventilerna lät inte heller skämmas för sig.


Trädäcket.
Underbart vackert arbete och tänk, varje dag skrubbades hela däcket med saltvatten för att hålla det så fint.


Några av ventilerna på fartyget satt lite extra högt upp från däck för att den som ev gick förbi inte skulle kunna kika in - det var kungliga hytter innanför.


Ute på pooldäck hänger den här magnifika pjäsen

Och innanför fanns en av, en fantastisk massa, småbarer.
Jamen, champagnesuget kan ju sätta in lite närsom, det vet man ju sen gammalt.




Vi hoppade dock skumpan eftersom klockan slog teatime, så vi gick vi in i salongen och drack lite te och åt smuliga scones med jättegod clotted cream.



Här var befälets middagsbord och mäss.


Och två av alla barer.

Nej, jag har icke varit och tullat - det blev suddigt ändå.


Och i den stora salongen bjöds det till kungliga kalas.



En liten stund framför brasan och en kvällsgin kanske ?

"Det kungliga vardagsrummet"


Fotografier fanns det lite överallt, många riktigt privata.



Nu är vi i de enklare delarna av fartyget - hos manskapet.
Men här skiljer vi inte på kreti och pleti.
Alla ska ha en bar.


Såklart fanns det även en sjukstuga, vilket naturligtvis kunde komma till pass på en jordenruntseglats.


Två inneliggande patienter i stöten kunde den sjukstugan ta.


Det här ser nästan ut som nåt sjukaktigt, men nejdå, här trängde fartygets brassorkester ihop sig.
En orkester var såklart mönstrad


Så här såg de flesta manskapshytterna ut, befälen kund ha lite bättre om utrymme, typ tvåmans hytt.


Och alla skulle hållas rena.
Ungefär 600 skjortor tvättades om dagen.
Men när de kungliga kläderna skulle tvättas fick inga andras kläder vara där, speciella tvättare hade en egen dag att tvätta deras kläder.


Så avslutade vi i fartygets hjärta enligt maken - maskinrummet.


Så rent och blankt så.
Kopparrör minsann.

I mina ögon ser det nästan ut som ett bryggeri.


Ja, minsann.
En fantastisk helg i en fantastisk stad och vi hann bara en bråkdel av vad vi ville ha gjort.
Men det gör inget.
Vi kommer tillbaka.

Och efter söndag kommer måndag och hemfärdsdag.
Vi vaknar om morningen, tidig för att bege oss ut till flyget och

Nä, vet ni va . . . . , tar det sen.

Det blev ju också en resa.

Hujedamig.


torsdag 16 oktober 2014

Littera(tur)


Förra året var det tji att få biljetter till årets event här i vår lilla stad för alla bokofiler.

Men i år fick vi fatt i biljetter.
Kanonkul.

Så har jag varit på jakt efter ett recept som finns i en bok från sjuttiotalet.
Visst har jag kunnat nedteckna själva receptet från annan plats.
MEN, det är nåt visst med de gamla kak och kokböckerna också finns det ju en himla massa andra goda recept förutom mitt efterjagade tårtreceptet.
Så, rent slumpmässigt gjorde jag en sökning här, och tro på faen där fanns den.
OCH
Dessutom i en by strax norr om stan, så i stället för att skicka den via post möttes vi på stan och jag kunde få min bok.
Kanonkul.
Himmel vad kul, nu jäla ska hon baka gamla fina slottskakor.




En bakfri dag är en förlorad  dag.
Nästan.


Se så fina bubblor den kalljästa degen fått efter ett dygn i lådan.


Av degen blev det frallor.


Frön är gott.



Nu ska hon packa kappsäcken och bege sig iväg på några bakfria dagar.

Fast lite malt får det allt bli.

Kanske att det kommer ett livstecken från Öriket annars blir det full rapport när vi är hemma igen.

Tjingeling och Kramelikram