Klockan ringer

Det är tidig måndag morgon och det är dags att lämna staden vi för evigt tagit till våra hjärtan.

Vi gör morgontoalett och slår ihop väskorna, går ned och ut från hotellet med destination busshållplatsen.

Ganska mycket folk står det där och allt är i sin ordning, men bussen dröjer en aning.

Den dröjer ytterligare - en ganska lång aning.

Men nuså, där kommer den.

Ombord med allt folk å allt bagage å vissa är lite knöliga med sina väskor så avgången förskjuts en aning.

Nu brummar vi igång och "hjulen på bussen snurrar runt, runt, runt, genom hela staden".

Och, några till ska med.

Nu tittar vi på varandra och grimaserar ogilla.

Några minuter här och några minuter där, nu har det gått för många minuter.

Chuffören gasar dock flitigt på och många aningens för långa minutrar senare så bromsar han in framför avgångshallen.

Vi försöker komma av å det snaraste, men det försöker alla andra också.

Väl inne lubbar vi fram till check in disken som vi ser i fjärran och där det står endast ett par i kö, eller kö kan dom ju såklart inte stå i när dom är ensamma.

Det står alltså endast ett par där, men dom hinner gå innan vi hinner fram för att bilda kö.

Med andan i halsarna kraxar vi fram att vi har jäkla brådis och måste få checka in väskorna bums.

Fick vi inte.

Dom hade stängt nån minut tidigare och vägrade ta våra.

Ja, vi hade liksom inte tid att tjafsa så det var bara att gilla läget och löpa vidare mot boardingen som  vi nu också börjar få bråttom till.

Snabba iväg och fram, men vadnudådå.

En stängd dörr möter oss och vi får snällt vänta tillsammans med massa andra flygsugna människor.

Ingen brådska där inte.

Nu känner jag att jag börjar transpirera och få såna där typ husmorssvallningar.

Så, likt Pandoras ask, öppnar dom porten och vi får som en skock får som ska in på klippning tränga oss in bara för att lina upp i ny kö.

Nu är det security.

Ja ni kan gissa att det var rena julafton för personalen att sätta klorna i oss som kommer med väskor som egentligen skulle blivit incheckade.

 Nu börjar det bli aningens för ont om minutrar för att det ska kännas behagligt, husmorssvallningarna börjar så smått övergå i astmaliknande stötandning och till råga på allt så har vi båda gått och blivit osynliga.

När handbagage, jackor, kroppar och hår är genomsökt och fått tummen upp så ligger väskorna fortfarande kvar och trots våra idoga försök att påkalla nån form av uppmärksamhet från de statsanställda tjänstemännen så syns vi inte.

"Excuse me Sir, can you please take our bags now, we are bording in a couple of minutes ...."

Nä, inte nån respons.

Alltså, en del folk ska inte vara bland folk - typ såna där som är trötta på sina liv och gör allt dom kan för att göra livet surt för andra.

Inte en reaktion, inte en blick, vi finns inte.

Så, efter många långa minuter tar hon, ja det var en stygg honjävul, så min väska och lägger upp den framför mig.

"Open it" säger hon med myndig röst och vet mycket väl att hon i det läget hade kunnat be mig köra en Gangnam Style och jag hade gjort det.

Jag öppnar och hon plockar upp (och rör till) allt som inte får vara där som tex två cl parfym, en hårkräm och vinäger.

Ja, jag är en sån där märklig människa som alltid går in i utländska mataffärer för att titta och köpa kryddor, vinäger oljor och annat gottigt.

Så, vinägern rök och lite annat med.

Gör inget.

Mickes väska då.? ? ?

Ja den ligger kvar där bakom och han får snällt vänta.

Vänta får jag också göra. för nu ska det röntgas igen - jamen jag kan ju ha tolv kilo kokain och lite annat smått å gott i handtaget.

Vi tittar på varann och skakar på huvudena - det här går aldrig.

Min väska är snart klar, Mickes inte ens påbörjad och minutrarna bara går å går å går.

Beslutet tas.

Jag tar mina pinaler och sticker mot boardingen för att varsko läget och Micke ska komma så fort han bara kan.

Så, hon tar och springer allt vad hon kan mot planet.

Nu ser ni nog framför er en hindliknande varelse av Wilma Rudolph typ som snabbt tar sig fram genom de långa gångarna.

Fel, fel, fel.

Verkligheten ser annorlunda ut.

Jag hasspringer med lätt haltande steg då fotledsinflammationen börjar göra sig påmind och med tassarna i klackeskor (hur tänkte hon där då), bagen som hänger runt halsen håller på att strypa mig å rullväskans hjul trilskar å går åt egna håll. 

Svetten lackar, då jag som bröderna Marx i filmen Panik på hotellet, satt på mig alla tjocktröjor plus gröna dunpajen för att frigöra plats i väskan till mer vinäger, ansiktet är inte bara rött utan börjar nu även svullna känner jag.

Och varför, varför ligger alltid ens gate längst bort ?

Ja, jag bara undrar.

Äntligen framme och den gröna/röda michelinfiguren, alltså jag, kan med nöd och näppe häva ur sig.

"My husband, we have to wait he´s still at the security."

Madam, you have to go onboard, säger hon.

Klockan är nu boarding med råge och jag står och tittar ängsligt ned efter gången, ingen Micke i sikte.

Hon upprepar att jag måste gå ombord, samtidigt som hon tar kontakt med planet och berättar att en av de två saknade är där.

Jag uppmanas att välja, stanna eller gå ombord.

Sista halmstrået och ett smutsigt sådant.

"Fifty quid, i have fifty quids" försöker jag, 

Ja, jag vet det var lågt (och för lite, men vafaen det var allt jag hade kvar i den valutan), men vad gör man inte.

Så, det får bli som det blir och som vi (mest Micke) sade innan vi skildes åt vid securityn "åk, om jag inte hinner, en av oss måste ju hem".

Så så blev det.

Jag klev ombord och vi for iväg och Micke blev kvar på Edinburghs flygplats.

Jag kom nån timme senare till Göteborg där jag tog tåget hem och var väl hemma om eftermiddagen.

Micke då ?

Jo, han tog sig till Gbg, men det tog sin lilla tid.

 Flyg till Köpenhamn och vidare med tåg mot Malmö och Gbg och förseningar och trasiga lok och jajustja, det var ju.

MÅNDAG

Soluppgången från planet.

Ps: Vi fick behålla en liten whisky i Mickes väska - alltid något som kärringa sa när hon hitta rävskit i hönshuset.