Puh

Sätt en trisslott i min hand och jag skrapar den bums eller får jag ett "riktigt"brev i lådan så sprättar jag det på väg från lådan och hem för att skumläsa innan finläsningen tar vid, detsamma för vykort.
Har med andra ord inget som helst tålamod och kan vänta med dylika saker.

Utom med en grej.

När det väntas provsvar från någon undersökning.
Där vill jag icke öppna, fast jag vill egentligen, men ändå inte och vet att jag måste.
Men, jag drar ut på det i det längsta, går och kollar lite, kanske tummar på det en sväng innan jag fattar mod och sprättar eländet.
För, det är just det.
Jag är rädd, rädd för vad som kan stå däri och rädd för att en vacker dag kommer det - beskedet.

Faen också, jag som tycker mig själv vara en sån tuffing vågar inte öppna ett brev.

I går kom det just ett sånt där läskigt brev, det låg och låg och låg, sen var jag ju tvumgen och

YES, jippi.

Halleluja, nu kan hon andas ut ett år till, typ.

Varför så rädd???

Börjar nu komma upp i åren då vissa sjukdomar blir vanligare och vanligare och då det rent genetiskt inte är nån vinstlott i "ålderslotteriet" eftersom ingen av mina föräldrar ens hann att fylla sextio så blir jag som sagt mer å mer skrajsen av mig ju äldre och närmre dom i ålder jag kommer.

Galet? Ja kanske det, men sånt är läget men nu är det muntra miner och positiva vibbar eftersom jag i samma veva fick veta att de små dumma myomerna "står still" och sköter sig.

Så sitter hon i bilen på väg till yogin och den avslutande yogatimmen innan klasserna tar vid.
Stannar vid ett rödljus och rattar in en bra radiokanal som av en händese råkar spela en gammal Kisslåt som mamma och jag brukade lyssna på mycket högt (stackars grannar) när den gick på Cia Bergs Bagen under tidigt åttiotal, Heavens on fire. 
Gastar och sjunger i högan sky, solen skiner, temperaturen stiger, både i och utanför Griffin och plötsligt ser jag mig själv.
Som en sån där utomkroppslig upplevelse du vet.........
Och, där sitter jag med en i snart uppäten mentos i handen och i käften löddrar de små karamellerna runt i kinderna eftersom jag samtidigt sjunger med i låten.
Men - vad ???
Nej men hallaå, en sån jefla särring va.
Jag DETOXAR ju idag.

Eller, jag gjorde.

Först fruktjuicer och algpulver sen en näve godis på det.

Hur tänkte jag där då.

Svar - inte alls.

Men, vad gör det egentligen, brukar ju mässa om att "det ska va gott att leva"så det är bara att gilla läget och tugga klart.

Min kropp måste ha behövt den där mentosen och satte min hjärna i trans och tog den själv.

Så måste det vara.

Hem efter yogan och spankulerade en sväng på gården och där gott folk hittar hon årets, för mig i alla fall, blåsippor.

Glad går jag in och tar itu med den om morningen satta degen och som har fått jäsa många timmar (nåja, fem i alla fall) och som nu skall plåtas och jäsas en andra gång.

Men den degen och kanske det receptet kommer en annan dag.

Nu ska jag ut med hundungarna på en skör långpromewalk. 

Gäller att passa på sägs att våren ska ta en paus i morgon och oss emellan, visst är det bra mycket skönare att gå i sol och tio plusgrader än i regn, blåst och två ynka grader ? 

Så Hej då för nu.

Och

Kramelikram