Bekännelse

Ja, det är väl bara att erkänna då.
Jag är beroende.
Mmmm, så långt har det gått.

Trodde jag aldrig, men sent varje kväll samma visa.
Kan inte låta bli utan kryper upp i soffhörnet och med boxerkontrollens hjälp letar jag reda på det, på kvällen tidigare, inspelade programmet.

En turkisk serie vid namn lögnen.

Yes box, ni läste rätt.
Jag har gått och blivit beroende av en turkisk serie, lite skämmit kanske men så är det och rakryggad står jag nu upp och berättar för världen hur det ligger till.

Men i och för sig är det mycket man inte kunnat tro om sig själv.

Kunde väl aldrig tro att:

• Jag skulle leva mycket tätt tillsammans med två hundar, som var sååå hundrädd under många år.
• Jag som genuin och seriös rökare skulle sluta (firar förresten två år som rökfri i dagarna), men det gjorde jag och ångrar mig gör jag icke.
• Jag som avskydde vin och var (och är) en bärsbrutta numera är en riktig vinelover och har tom införskaffat en vinkyl för att kunna lagra en och annan goflaska.
• Jag som vägrade gruppträna och trodde mig vara en ensamträningsvarg, tokgillar att svettas, skutta, hoppa och yoga - tillsammans med andra.
• Jag överhuvudtaget skulle tycka det var roligt att träna, men det gör jag (i grupp alltså, för att jogga runt alldeles själv det tycker jag fortfarande är ruskigt tråkigt).

Ja, där ser man, det är aldrig försent att ändra sig.

Nu nyss hemkommen ska jag hoppa i mysbrallan, krypa upp i soffan och............

Tjingeling

Mina snyggkillar  letar mus ;-)