Man ligger där, snudd på upp och ned, i stolen med sugar, krokar och händer i käften och över en som en stor skugga står han där - tandläkaren.
Och han babblar, ja himmel som han babblar, om allt och inget, ställer frågor och berättar anekdoter samt vad han ska äta till lunch......
What can do, (som han sa indiern, när vi klagade på att nån rökt på hotelrummet)
Icke ett dugg.
Man ligger där med spottet i mungiporna och försöker tappert att i alla fall att nicka fram en konversation.
Och det är tamigfaen likadant varje gång.
Kanske är det så att man inte kommer in på tandläkarhögskolan om man inte kan orera oavbrutet i minmum tjugo minuter utan att förvänta sig ett svar?
Eller också gillar dom helt enkelt ljudet av den egna rösten.
Ogjort ärende blev det ialla fall idag.
Låg i en halvtimme med alla apparater ochfingrar i munnen, men han gav upp till slut - hittade inte mina rotkanaler och kunde således inte rotfylla.
Remiss är nu skickad till en specialist, äventyret fortsätter alltså detta år.
Roligare kan man ha det.
Gick sen och klippte mig, fick ett flyg och klöpp (klipp, klapp, klöpp) lugg.
Allt i ett desperat försök att dölja de grå och se aningens yngre ut kan man kanske tro.
Och, ja.
Sant, så är det.
Åsså har jag aldrig haft lugg så jag tyckte det kunde vara kul att testa.
Spänning i vardan.
Tjingeling
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar