Att hon aldrig lär sig

Jag blir så trött.

Fatta att jag inte går ut när det regnar, eller för den delen bara är blött på marken.

Tänk själv att bli utdragen i kylan när man som bäst ligger och tänker på "denna där", saftiga ben och värmande sol osså kommer DU.

Alltså, jag kan hålla mig hur länge som helst och förresten så säger jag ju faktiskt till själv, alltså krafsar på dörren om man ska märka ord och vara petnoga, när jag tycker jag behöver ut och slå en drill.

Där kan du allt stå och dra, jag rör mig inte en millimeter.

Så det så.

Himla envis människa jag har alltså.

Och pojken sen då, ja han bara följer med henne utan att säga ett pip.

Ingen fason på dagens hunddom, har misslyckats kapitalt med uppfostran av honom verkar det som.

Får nog ta och sträcka upp grabben och varsko att det är farsgubben som bestämmer och inte matte som hon högfärdigt går omkring och tror.

Man är väl hund i sitt eget hus - änna.

 

 

 

 

 

Ja du Texas, trött blir jag också.

En halvtimme tar det innan vi kommit ut på morgonrundan.

Man får inte vara stressad och ha ont om tid som matte till en envis gårdshund.

Först får jag väcka herrn i fråga, sen smiter han undan och jag får leta efter honom en bra stund och när jag hittar honom så har han lagt sig på ett gäng kuddar under fåtöljen.

Jamen det är ju underbart för en morgonstel och ond rygg att dra ut en bångstyrig hundunge som blir så rackarns tung.

Bära ned och försöka få på selen (som han också avskyr, men är nödd och tvungen att ha då det är bra för kroppen), han blir som en slime och bar glider ur mitt grepp hela tiden.

Tyson står tålmodigt och väntar vid dörren, jättekissig.

Men farbror Texas alias Ove, han bara grymtar och trilskas.

Varm och svettig kommer vi så äntligen ut på gården - ja då bara stannar han och vägrar ta ett steg till.

Kommer efter mycket lock och pock, om och men, lockrop och hårda ord så småningom iväg i alla fall på vår promenad.

Men, bara för att markera att det är han som (tror han) bestämmer så bara måste han tvärstanna lite då och då och vägra gå vidare, sådär lite för formens skull.

 

Underbara älskade hundunge.