Vi kom fram

Wow, det gick.
Nu är vi här, om inte efter sju, men i alla fall en ganska stor bedrövelse och mycket spring och jäkt.

Tar det från början.

Lämnade hemmet i förmiddags och for mot västkusten och maken/fadren som mötte upp oss alla på Landvetter.
En nice långweekend i London hägrade.

Som vanligt är det alltid aningens lite tid an har till gott, men vi såg ingen anledning till oro. Hade gott och väl en timme på oss när vi ställde oss i incheckningskön.
Kommer så fram och lämnar erfoderliga dokument till tjejen bakom disken.
Allt väl, fram till hon kommer till Mathildas nationella id-kort.
- Det här går inte, säger hon. Det måste vara ett pass. Tyvärr så kan jag inte boarda henne fortsätter hon.
Vi bara fryser och tittar på varandra.
Jag börjar argumentera och förklara att
- Jamen, hon har ju rest på det förr, flera gånger till Portugal, Grekland och..
Kommer inte längre förrän hon avbryter mig och varskor.
- Kan så vara, men till UK kommer hon inte med ett internationellt id-kort i alla fall.

Muttrar nu högljutt och det är inte de vänaste ord som kommer ur min mun.

Jäflars skit och faen anamma. Förbannade land som inte är med i Schengen fullt ut.

Ja det är bara att bita i det sura och börja agera. Vårt fel och en riktigt fet miss att vi inte kollat upp det, men samtidigt tycker jag det är lite flygbolagets fel. Dom borde larmat när jag uppgav M:s id-nummer istället för passnummer vid bokningen.

Nåväl.
M&M kastar sig iväg mot passpolisen och nu är det tur att dom båda tränar löpning, för tiden är inte riktigt på vår sida.
Jag standby checkar in vårt bagage under tiden.
Kan sen inte göra mycket mer än att nerva runt och vänta.
Vi beger oss mot security för att invänta löparna, ringer ett par gånger och ja det ska nog gå vägen.

Nu är det riktigt nervigt.
Ska vi hinna?
När det är 25 minuter kvar tills planet ska lyfta ser vi dom komma springande med Mathildas nytillverkade pass i högsta hugg

Vi linar upp oss och kommer igenom security efter, som det känns, en evighet.
Springa sista biten, ny passkoll och sen till gaten och under tiden ropas det i högtalarna.
"Karlssons och Olsens ombedes genast komma till gate  20"

Och som vårvindar kom vi så löpande mot utgången och gissa om man velat haft ett krus om halsen.

Väl framme blev det en lite extra lång promenad till hotellet.
Tänk att vägarna kan gå så fel....

Lite mat och några pint på det sen orkade vi inte mer.

Sova sova säng säng säng, nya friska tag i morgon.
Hela stan bara väntar på oss och vi är laddade, vi är tända.

Over and out för nu, hörs.

Kramelikram på er kära allehopa.