Helt random

Strosar vi omkring i skogen, pojkarna och jag, när "havrefrasfarbrorn" plötsligt dyker upp. Vet inte vad han heter på riktigt men möter honom väldigt ofta ute på mina turer.

Han har alltid havrefras med i fickan och vill ge hundarna, men dom gillar vare sig havrefras eller farbrorn. Lite jobbigt tycker jag då han förmodligen är mycket ensam och bara vill prata bort en stund också vill han samtidigt vara snäll mot hundarna.

Trots hundarnas aversion och lite otrevliga uppträde så brukar jag såklart stanna och prata med honom. Det är det minsta man kan göra som medmänniska anser jag, bjuda på en stund av sin tid.
Och att farbrorn uppskattar vårt lilla snickesnack, det är det inga tvivel om.

Ensamhet. Kan vara underbart om man valt det själv och så vedervärdigt hemskt om den inte är självvald.

Jag mår inte dåligt av ensamhet och är det ofta, samtidigt älskar jag mycket folk omkring mig och tjo och tjim.

Brukar tänka såhär:

Klarar man inte av att umgås med sig själv så kan man inte begära att andra ska göra det heller.