Tjurig - jäpp

Under tortyrlika former befann jag mig på spåret för att genomföra mitt pass. Hade tidigare bestämt mig för att utöka rundan, nu skulle det bli två rundor istället för en och en halv.

Med blodblåsor på tårna, allmänt trött och en värkande arm som jag inte kunde arbeta med utan fick hålla i stillhet så gott det gick, woggade jag med mindre och mindre energi runt.

Tjurigtheten och min goda uppfostran (ett löfte är ett löfte, om så bara till dig själv) gjorde dock att jag höll ut fint det första varvet. För det var varken skönt eller kul där och då, kan jag lova.

När jag närmar mig varv ett och ett halv är jag millisekunder från att bryta och gå hem. Nä, nu skiter jag i det här tänkte jag.

Men se där, kolla. Ut framför mig skuttar en räv. En sån där disneyliknande vacker rödräv med stor fin svans. Den stannar upp ett litet ögonblick, vänder om och försvinner till skogs igen.

Jag skriker till, inte av rädsla utan av glädje. Wow, vad fin. Åh, så glad jag blev att se ett sånt ståtligt exemplar, till skillnad från alla döda som jag såg i vägrenarna på väg från Stockholm för några veckor sedan.

Bubblande glad får jag liksom nya krafter och fortsätter framåt. Nu går det plötsligt plättlätt och blåsorna känns inte ett dugg, armen ignorerar jag och benen lyder och bär mig, om inte lätt så åtminstonde framåt.

Vardagsglädje när den är som bäst. Fixade mina två varv och kom hem svettig, jättetrött och bra mycket gladare än när jag gav mig av.

Nu önskar jag mig ett par nya pjuck eller egentligen två. Ett par att walka i, såna där toningskor, och ett par schyssta springskor.

Dom jag har nu är fruktansvärt slitna. Är bara ett halvår gamla men snart slut och det är väl inte konstigt egentligen, har dom både vid promenader som vid motionering. Vilket är fel, man ska ju ha skor som är lämpade för rätt tillfälle.

Får flörta lite med maken och höra om han kan leta efter ett par toningar i staterna nu när han ska dit snart (strl 7 och gärna Reebook,hjärtat), är ju så mycket billigare där än här.

Over and out från en glad Sussie som är lite stolt att jag genomförde två varv i dag. Vet att man går igenom en "tröttperiod" när man håller på att lära sig, lite gå i väggen syndrom sådär, för det har coachen (Micke) berättat. Vet också att det går över och att, bara man håller ut så kommer springglädjen åter.