Fy bubblan

vad vi längtar efter Micke nu. Han har varit borta mer än två veckor och det kommer att bli minst två till. Känns som en evighet att vara home alone. Har nog blivit lite bortskämd med att ha honom hemma oftare sedan han började på kontoret i Gbg. Nuförtiden känns en månad lång vilket inte var fallet förr när han seglade. Då tyckte jag att en månad var en "piss i Mississippi" alltså inget att orda om då törnarna som regel var allt från två till fyra månader. Om jag nu inte räknar in annus horribilus 95-96 då vi sågs en gång på 13 månader, huva det var bedrövligt.

Hade ju själv varit borta mycket när jag seglade så vi var vana, det var en livsstil. Eller var och var det är så fortfarande, ett familjeliv bland tankbåtar. Vår tillvaro är fortfarande präglad av mycket båtar och dito snack samt massa goda vänner som seglar, har seglat eller har någon annan anknytning till sjön. Ja så har vi det och det är inget fel med det tvärtom, får just pga det träffa en massa trevligt folk. Men och det är inget att hymla om, så känns det ibland trögt med alla resor och frånvaro från familjen.

Får också lov att erkänna att jag faktiskt saknar det aktiva livet till sjöss. Det var ett sånt bra jobb så det fattar man inte förrän efteråt. Santa Maria vad mycket roliga minnen och platser jag har med mig i bagaget. Ja och inte att förglömma alla goa gubbar och en och annan gumma med. Tror det är mycket därför jag aldrig hittar nåt jag trivs med iland, jag har ju redan haft drömjobbet. Var sak har sin tid heter det och nog är det så allt. Nu är min uppgift att lotsa barnen genom tillvaron så dom kliver ut i vuxenlivet som trygga och någorlunda anständiga människor.

Dagens Nostalgi: Ombord på M/T Blue Sapphire -88, vi var ett gäng som spånade och hade skoj tillsammans. Vi planerade bl.a att köpa en båt och segla runt i Västindien med färskvatten till öarna. Och namnet - Jo såklart. "Fresh Water Line" och så här skulle hon se ut. Min "sjöbrorsa" Drake är det som ritat.