Att vara Texas och Tysons matte

Det är oftast helt underbart, roligt och mysigt.

Sent i går kväll och i natt var det vare sig roligt, mysigt och framförallt inte underbart. Det började vid kvällskissen i går kväll. Vi går ut som vanligt och ska göra det som bör göras inför natten, men då far nån liten jävul i Texas och han försvinner snabbare än en avlöning uppåt cykelvägen.
Sonen är inte sen att följa på han heller, så där står jag i skummet och hojtar. Får på mig träskorna och löper efter, ser först Tyson och anar då åt vilket håll Texas kan ha dragit.

Tar fram min allra fulaste röst och kallar hem dom och dom kommer, i ren chock misstänker jag, för jag skriker aldrig annars på dom.

Så kommer dom då hemlufsande far och son och det är då poletten trillar ned hos mig. En löptik i farten såklart, borde ha anat att nåt sånt kunnat hända och haft dom kopplade så här på kvällskröken.

Båda doggsen hade tidigare på dagen varit extra dragiga och visste liksom var dom skulle och det med nosen i marken nästan hela tiden.
Texas ville sen inte äta sin kvällsmat, fastän det vankades söndagsstek och det är konstigt att han ratar nåt så smaskens.

Okey, allt väl hundarna hemma. Äntligen, nu ska det bli skönt att sova. Trodde jag ja.
Alltså, det är värre att ha två pilska/kärlekskranka hundar än att ha småbarn som skriker om natten, eller ja lika jobbigt. (Fast babysar krafsar inte på armar eller ytterdörrar)

Och natten blev jobbig, kan säga att dom var mycket billiga, faktiskt snudd på gratis timmen mellan två och tre.
En hund står och krafsar på armen och piper, en hund som ömsom ligger i sängen och ömsom står vid ytterdörren och krafsar.
Och när jag av ren utmattning efter en lång stund börjar fade out så börjar dom skutta runt i sängen och ville påkalla min uppmärksamhet ungefär som "kom igen nu då matte, öppna dörren, det finns hot chicks där ute".

Matte ligger dock kvar i sängen, gråtfärdig av trötthet och hundarna står i hallen och krafsar och vill ut.

Inga tjejer som stör, Danskarna där dom trivs bäst, i bilen.

Har varit rent seg i dag, ungefär som efter en bättre fest, allt har gått i slowmotion och käkarna har nästan gäspat sig ur led.

Och som för att liksom toppa det hela så hittade jag Tyson med min fina klackesko i munnen i eftermiddags. Tack och lov blev det inga djupa hål "bara" små märken. Men ändå.

Hundrean stod sig alltså långt in på dagen.

Nu längtar jag efter en god natts sömn och hoppas på att hundarna ska hålla sig i skinnet och sova dom med istället för att "jaga brudar om natten".


Nu blir det lite benluggning innan sänggående, hade tänkt ha en knäkort klänning på lördag och jag vill ju inte skrämma gästerna genom att se ut som godzillas syrra.

Kram och godnatt från en gäspig Sussie.


Dagens 1-åring: Wow, vad fort det här året gick då. Skrev mitt första inlägg i min, då nya, lilla blogg för exakt ett år sedan. Vardagsbetraktelser i ett helt vanligt liv. Kul har det varit. Kanske dags att nocka av?, vet inte jag. Sa till mig själv i början, "kör ett år så får jag se". Nu är jag där och "jag får se" gäller nog än. En nackdel finns och det är att jag pratar mer sällan med hembyn, dom tycker dom vet vad som händer och samtalen blir färre mellan oss. Skärpning dalingar, hör av er oftare, antingen här eller via telefon. Jo, jag ringer faktiskt oftare, så det så. Men jag gillar er i alla fall. Puss.